Stanley*

Igår var det KISS - konsert på Stockholm Stadion, o jag var där. Magic is the word for that.
Det finns inte tillräckligt me ord för att jag ska kunna beskriva hur det var, asså det var bara helt underbart !!!!!!!!! Stå där, typ mindre än 100 meter från scenen, o se mina ja, idoler faktiskt, det var helt sjukt, men sant. Stå där me mina två brorsor oxo, liksom bara det var ju; waah <3.
Men det som var väldigt, väldigt, VÄLDIGT tråkigt var att inte jag kunde möta upp Anastasia o hennes farsa, liksom, det var hur mycket folk som helst, jag hade liksom ingen chans, även om vi ringde varandra. Så jag hoppas att Anastasia inte är sur på mig iaf, utan att du hade kul som fan o rocka like hell, me din Bon Jovi - fader !!! För det gjorde iaf jag o brorsorna. Men det går ju fler tåg.

Som sagt, om jag ska skriva ner allting som hände denna dagen skulle det bli typ en tio sidor lång uppsats, o det pallar inte jag att skriva, o jag tror inte heller att ni pallar läsa det heller. Så titta o njut av dessa 38 bilder från denna bästa dagen i mitt liv, så förstår ni nog hur jag kände, o hur jag känner mig just nu.

Jag säger bara: SHOUT IT OUT LOUD !






































30/5 2008: It's FOREVER; <333

Med flaggan i topp

Utanför mitt fönster...

... är det soligt, skönt och varmt.

På Bäckvägen leks det, både med stora och små, från topp till tå.

Det är ju Nationaldagen idag, den sjätte juni, och flaggan står så upphissad och fin, men ett stort, fint flin.

Ett stenkast från den svajande flaggan står det så kallade "berget".

Där springer barn fram och tillbaka och gör varsin sandkaka.

På "berget" finns en rutschkana, vilka de små barnen upplever som en lång berg - och - dalbana.

Efter att de åkt nerför den rostiga kanan kommer de ner till den lilla sandlådan.

Där byggs många sandslott på rad, nästan lika stora som en hel fasad.

Jag kommer då plötsligt ihåg när jag lekte där, i den ökända sandlådan.

Jag byggde åtskilliga sandkakor och åkte nerför rutschkanan, det var som värsta äventyrssagan.

Men nu springer plötsligt alla barnen in och allt blir lugnt och tyst, det hörs inte ett enda knyst.

Kanske de ska äta en kaka eller två, eller bara må.

Jag ser alla de angränsande husen, där ingen verkar vara frusen.

Husen lys plötsligt upp av solen, den laxrosa färgen, som sitter som fastklistrade på husväggarna, blir bara ljusare och ljusare.

Solen står även den med flaggan i topp.

Körsbärsträdet, det stora körsbärsträdet, vajar lite lätt i vinden, och får mig att bli lite rosig på kinden.

Knopparna har fullt blommat ut, och de små bären börjar också mognas lite, på lut.

Körsbär, körsbär... tänker jag då.

Jag kommer ihåg den förra sommaren, när jag och pappa gjorde egen körsbärssaft.

När vi var klara fanns det nästan inga bär kvar i trädet, förutom några enstaka få.

Nu ser jag utanför, i skymundan av trädet, två små barn komma skuttande och sjungande.

Det är mina syskonbarn.

Vi ska fira denna vackra dag, våran nationaldag, framför körsbärsträdet, i det vackra vädret.

Utanför mitt fönster...

... är det soligt, skönt och varmt.

Och jag hoppas att det är det överallt.